Mediciner bra för personer med DS och Alzheimer

Personer med Downs syndrom har uteslutits från kliniska studier av Alzheimer-mediciner och det har saknats riktlinjer för medicinering av personer med DS och Alzheimer. Därför har forskare i London gjort en långtidsuppföljning av 310 personer med Downs syndrom och Alzheimers sjukdom. Syftet med studien var att jämföra dem som fått mediciner med dem som inte fått det, för att se om medicinerna hade haft någon effekt på kognitiva/adaptiva förmågor och överlevnad.

Personerna har varit patienter hos 18 olika specialistkliniker i England. 56% var män och 44% var kvinnor. En tredjedel hade mild till måttlig, och en tredjedel grav intellektuell funktionsnedsättning. För den återstående tredjedelen saknades uppgift om IQ.

Kliniska bedömningar var gjorda mellan 2000 och 2013 vid minneskliniker som är specialiserade på personer med intellektuell funktionsnedsättning. Patienternas kognitiva och adaptiva förmågor hade bedömts vid flera tillfällen med The Dementia Questionnaire for People with Learning Disabilities (DLD).

145 av patienterna hade fått medicin och 165 hade inte fått någon medicin. De flesta som fick medicin fick kolinesterashämmare (rivastigmin, galantamin, donepezil) och några hade fått glutamathämmare (memantin).

De som hade fått medicin var i genomsnitt yngre vid demensdiagnosen (53,8 mot 56,6 år) och hade en större andel med mild till måttlig intellektuell funktionsnedsättning. De som inte hade fått medicin hade i genomsnitt högre värden på DLD-bedömningen, d v s mer demens, vid diagnostillfället. Det var ingen skillnad i könsfördelning eller i annan sjuklighet mellan de båda grupperna.

Överlevnad definierades som tiden mellan Alzheimer-diagnosen och döden. För att kunna jämföra överlevnaden mellan de båda grupperna (medicin, icke-medicin) så undersökte man andra faktorer som skulle kunna ha påverkan på överlevnaden, som ålder vid demensdiagnosen, kön, graden av intellektuell funktionsnedsättning, antipsykotisk medicinering, tidigare depressioner, tyroideasjukdom/medicinering, epilepsi innan demensdiagnosen, synnedsättning, och hörselnedsättning. De faktorer vars effekter man behövde räkna bort i den slutliga jämförelsen var ålder vid demensdiagnos, kön, grad av intellektuell funktionsnedsättning och region. (Det var stor skillnad mellan regionerna på hur många som fick medicin.) Resultatet, när man räknade bort effekten av de andra faktorerna, blev att median-överlevnaden (den tid då hälften har dött och hälften fortfarande lever) var 5,6 år för medicingruppen mot 3,4 år för gruppen som inte fått medicin. Median-överlevnaden var längst för dem som fått kolinesterashämmare: 6,2 år.

När man jämförde medicinernas effekt på kognitiv och adaptiv förmåga, bedömd med DLD var sjätte månad, så mätte man förändring jämfört med utgångsvärdet. Efter sex månader hade medicingruppen signifikant bättre resultat för kognitiv förmåga än icke-medicingruppen. Efter ytterligare sex månader hade den skillnaden försvunnit. För adaptiv förmåga var inte skillnaden signifikant.

Forskarnas slutsats är att kolinesterashämmare synes ha bra effekt för personer med Downs syndrom och Alzheimers sjukdom. Studien tyder på att det är värt att göra en klinisk studie för att se om medicinbehandling har effekt redan vid förstadier till Alzheimers sjukdom hos personer med Downs syndrom.

Läs mer:

Impact of cholinesterase inhibitors or memantine on survival in adults with Down syndrome and dementia: clinical cohort study. (2018, Mar: Eady N, Sheehan R, Rantell K, Sinai A, Bernal J, Bohnen I, Bonell S, Courtenay K, Dodd K, Gazizova D, Hassiotis A, Hillier R, McBrien J, Mukherji K, Naeem A, Perez-Achiaga N, Sharma V, Thomas D, Walker Z, McCarthy J, Strydom A. PMID29486820, DOI:10.1192/bjp.2017.21)

This entry was posted in Alzheimer, Demens, Forskning, Kunskapsbanken, Medicin, Nyheter. Bookmark the permalink. Both comments and trackbacks are currently closed.