Mitt universum är fullt av röda, gula, gröna, blå prickar, ja prickar av alla färger man kan tänka sig. De virvlar runt varandra och gör sina krumbukter, var och en med sina unika och speciella danssteg. Några har lärt sig komplicerade turer redan från början medan andra tar försiktiga, enkla steg. Så rör sig prickarna och tillsammans skapar de den föreställning som kallas livet.
Så plötsligt står det en liten prick i utkanten av ringen och vet inte hur man gör. ”Kom” ropas det av de andra prickarna. ”Kom och delta i vår föreställning”.
”Jag kan inte! Jag vill inte! Jag vågar inte!” tänker den lilla pricken djupt inne i sig själv som ett eko av tidigare erfarenheter.
Men som en röst ljuder det från de andra prickarna ”Var inte rädd. Tillsammans ska vi hålla dig uppe. Du ska få de bästa instruktörerna, för ibland är de enklaste stegen det som är allra svårast att lära. Du ska få all den tid du behöver för att lära dig det som passar dig bäst. Kom, kom vi behöver dig. Vår föreställning blir inte fulländad förrän alla är med.”
********
I mitt parallella universum, det som kallas verkligheten, är prickarna barn. De är alla människor som är yngre än 18 år. Alla är unika, speciella och värdefulla i den föreställning, som kallas livet, också i detta parallella universum.
Vårt projekt är en del av verkligenheten. I stället för danssteg håller vi på med språkliga steg. Det är varje barns rätt att få lära sig nya språkliga steg och att få göra detta utan rädsla eller oro för att misslyckas. Snarare med glädje och stolthet varje gång en ny utmaning övervinns.
Den fulländade föreställningen i verkligheten uppnår vi då alla tas i anspråk, då de enkla stegen värderas lika högt som de komplexa stegen och då de som behöver mest stöd för att lära och utföra sin steg, också får det.
Alla vet vi tillräckligt mycket om barns rättigheter att lära, utvecklas och leva sina liv i värdighet, delaktighet och gemenskap. Det är inte kunskap vi saknar. Det som fattas oss är modet. Modet att förstå vidden av det vi vet och att handla i enlighet med denna förståelse.
Irene Johansson
