Nesrin Kabaca intervjuad av Pia Eneström januari 2009
Jag och Nesrin träffas en gång i veckan då vi gemensamt ansvarar för en gymnastikgrupp. Jag tänkte att jag då skulle få tillfälle att intervjua henne i samband med att vi träffades, men hur kunde jag vara så naiv Barn som vill ha uppmärksamhet – nej – det fungerade inte. Vi kom istället fram till att jag skulle ringa henne och intervjua henne per telefon i lugn och ro.
Jag ringer och stör henne en kväll när hon ligger och tittar på film. Nesrin berättar att under veckan kombinerar hon studier och jobb. På måndagar är hon på ett ställe i Roslags Näsby som heter Språngbrädan. Där lär hon sig att använda Microsofts ”Word” program och för tillfället skriver hon köksrutiner för att köket på Språngbrädan ska fungera på ett bra sätt. ”
-Publisher kan jag redan sen tidigare så nu är det Word som gäller, berättar Nesrin. Så pluggar jag också på tisdagar och onsdagar och då tar jag bussen till Näsby Park. Där pluggar jag svenska och matte extra. Jag älskar matte, säger Nesrin.
Mina mungipor går genast uppåt eftersom jag själv är mattelärare.
– Jag har jättebra lärare i skolan så det är kul att plugga”, tillägger hon. På torsdagar och fredagar åker jag till Byängsskolan och är elevassistent i en särskoleklass. Man kan säga att jag är ett extrastöd åt barnen. Jag är speciellt stöd till en tjej, men jag hjälper till om de andra behöver hjälp också. Jag hjälper den här tjejen när vi ska äta i matsalen för där behövs det extra mycket. Sen när vi är i klassrummet och det är lektion, till exempel matte eller svenska, så kan jag hjälpa alla barn som behöver det. När sedan skolbarnen slutat skolan så går jag tillbaka till matsalen. Där ställer jag i ordning, städar och tar hand om disken, berättar hon vidare. Och just ja, jag brukar följa med på utflykter också – speciellt till Skansen!
När Nesrin har avslutat sin redogörelse slås jag flera tankar – att hennes förmågor är väldigt serviceinriktade, att i allt hon gör träffar hon massor av människor och att hon verkligen gillar barn!
Jag måste helt enkelt fråga henne om hennes drömyrke.
– Barnvakt!, svarar hon blixtsnabbt, och jag kan verkligen hålla med! Men jag har ytterligare ett förslag på framtidsyrke och säger att hon borde bli teckenlärare, för jag vet att hon är grym på att teckna.
– Tja, varför inte?, svarar Nesrin och fnissar.
Vi har snart pratat i 45 minuter och det är dags att lägga på.
– God natt och sov gott”, säger Nesrin. Förresten, Hanna [anm: min dotter], hon fyller ju åtta i år, april närmare bestämt. Hon börjar bli stor.
– Jodå, säger jag efter att ha tänkt efter ett tag.