• Banner insamling kortare text jpg

Symposium om Downs syndrom för Göran Annerén

Med anledning av Göran Anneréns pensionering från tjänsten som professor i genetik, anordnade Uppsala Universitet den 22 november ett symposium om Downs syndrom till hans ära.

Barnneurolog Ulrika Wester Oxelgren från Uppsala Universitet / Akademiska Sjukhuset inledde eftermiddagen med en översikt av de medicinska problem som är vanligare hos personer med Downs syndrom än hos andra: ’Down Syndrome Health and Wellbeing’. I genomgången diskuterade hon också en del förändringar som väntas i det uppdaterade vårdprogrammet för Downs syndrom under första kvartalet 2013. Hon berättade vidare att institutionen för närvarande deltar i internationella forskningsprojekt om ADHD och Downs syndrom, respektive autism och Downs syndrom.

Därefter talade Professor Lorentz Irgens från Universitet i Bergen, Norge, om registerbaserade studier av orsaker till Downs syndrom: ’Registries and epidemiology of Down Syndrome – What have we learned?’ Registerbaserad forskning är beroende av registrens kvalitet.  I Norge undersökte man kvalitén i det nationella födelseregistret 2001-2005 med avseende på registrerade födda med Downs syndrom. Det visade sig då att den nationella statistiken i Norge hade ett bortfall på cirka 20%. I Sverige sker insamlingen av data på ett annat sätt och bortfallet anses vara försumbart.

Ökar förekomsten av Downs syndrom? Nej, om man standardiserar födelsetalen med avseende på mödrarnas ålder så ser man ingen ökad förekomst av Downs syndrom. I Eurocats statistik ser man att förekomsten av Downs syndrom skiljer sig åt mellan olika länder / regioner. Detta kan bero på slumpen, eller på skillnader i mödrarnas ålder, miljö, gener, insamlingsmetoder, diagnostik, fosterdiagnostik och inställningen till abort.

Med hjälp av olika register har man också undersökt andra faktorer än moderns ålder som skulle kunna samvariera med förekomsten av Downs syndrom, till exempel radioaktiv strålning efter Tjernobyl, faderns ålder, föräldrarnas utbildningsnivå, föräldrars yrken och arbetsmiljö o s v, men inte funnit någon annan faktor med statistisk signifikans.

Den tredje talaren på symposiet var Professor Stylianos Antonarakis från Universitetet i Geneve, Schweiz – även känd som far till World Down Syndrome Day. Under rubriken ‘Molecular mechanism of Trisomy 21. What causes the syndrome?’ behandlade han tre ämnen:

Hur uppstår effekterna av den tredje kromosomen? Med framväxten av epigenetiken har man förstått att gener kan vara aktiverade i olika grad, och att det finns flera mekanismer som styr om en gen aktiveras eller stängs av. För en del gener på kromosom 21 spelar det ingen roll om man har tre eller två kopior – de är ‘dosage insensitive’. Andra gener som är ’dosage sensitive’ kan delas upp i sådana där den tredje kopian har effekt bara vid vissa genkombinationer, och sådana där den tredje kopian har effekt oberoende av genkombination. Egenskaper som är karakteristiska för Downs syndrom (som hör till ‘fenotypen’) orsakas sällan direkt av en enskild gen på kromosom 21, men ofta genom att generna på kromosom 21 påverkar gener på andra kromosomer. På så vis uppstår fenotypen genom olika tröskeleffekter, och enskilda personer får bara en del av de egenskaper som är typiska för Downs syndrom. Det är mycket svårt att se skillnad på den mängd RNA som aktiva gener producerar hos en person med Downs syndrom och hos en person utan, eftersom de individuella skillnaderna är mycket större än skillnaden mellan två eller tre kopior av kromosom 21. Men man har lyckats jämföra enäggstvillingar där bara den ena hade Trisomi 21 (mycket ovanligt), och där kunde man med säkerhet identifera effekten av den tredje kopian. Man har sett effekterna på andra kromosomer, på specifika domäner av gener på andra kromosomer, ’Lamina Associated Domains’, s k LADs. Trisomi 21 undertrycker till exempel vissa domäner på andra kromosomer, som vid överuttryck orsakar cancer.

Vad är det som ger upphov till hjärtfel hos 40% av de nyfödda? De typiska hjärtfelen hos nyfödda med Downs syndrom uppträder inte hos alla. Trisomi 21 ökar sannolikheten för hjärtfel men är inte tillräckligt för att det skall uppstå. Forskningen har nu lyckats identifiera två anlag som krävs i kombination med TS21 för att orsaka hjärtfelet.

Har personer med Downs syndrom en arvsmassa med bättre kvalitet? Av alla graviditeter med Downs syndrom leder 78% till missfall, att jämföra med normalt 8%. Vad skiljer de foster med Downs syndrom som klarar hela graviditeten, de som överlever trots Trisomi 21, från dem som inte klarar sig? Inom evolutions-genetiken mäter man mängden mutationer och sällsynta alleler (genvarianter) som ett mått på i vilken utsträckning ett genom orsakar sårbarhet. Vid jämförelser av mängden mutationer och sällsynta alleler hos personer med Downs syndrom och hos befolkningen i stort, har man kunnat visa att personer med Downs syndrom, bortsett från den extra kromosomen, har en arvsmassa av bättre kvalitet än befolkningen i stort.

Till sist talade Barnläkare Åsa Myrelid, Uppsala Universitet, om “Growth and development in Down Syndrome“. Som en del i det medicinska vårdprogrammet, är det viktigt att använda sig av de tillväxtkurvor som är speciellt utformade för barn med Downs syndrom. Personer med Downs syndrom är ofta kortväxta. Man vet inte varför det är så. Upp till 6 månaders ålder har barnet ofta en normal tillväxtkurva, sedan avtar tillväxten något fram tills 3 års ålder. Därefter är det en normal tillväxt igen fram till puberteten som ofta infaller tidigt. Flickor når sin slutgiltiga längd som i genomsnitt är 147,5 cm vid 15 års ålder och pojkar når sin slutgiltiga längd som i genomsnitt är 161,5 cm vid 16 års ålder. Det skiljer därmed ca 14 cm mellan pojkar och flickor, vilket är detsamma som för resten av befolkningen. Man räknar med att personer med Downs syndrom är ca 20 cm kortare än vad de skulle ha varit utan Trisomi 21.

Personer med Downs syndrom kan utvecklas bättre om de får tillväxthormoner visar en studie som gjordes på 1990-talet. I studien som gjordes i Uppsala fick barn med Downs syndrom tillväxthormoner från 1-3 års ålder. Barnen i studien växte bättre under själva behandlingen, dock gav det inte några bestående skillnader i längd när de hade vuxit färdigt. I en uppföljning av barnen när de blivit tonåringar, fann man att de presterade bättre på psykomotoriska tester än de som inte hade fått tillväxthormonet.

Göran Annerén började arbeta med Downs syndrom vid Akademiska sjukhusets centrum för klinisk genetik redan 1975 och disputerade på Downs syndrom 1984 (Down’s syndrome: a metabolic and endocrinological study). Han skapade det svenska Vårdprogrammet för Downs syndrom 1990. När han tackade symposiets föreläsare tog han upp hur mycket som har förändrat sig på 37 år. Den förbättrade medicinska vården av personer med Downs syndrom har fört med sig att överlevnaden och förutsättningarna för god livskvalitet har ökat dramatiskt. Han talade också varmt för att den medicinska vården av vuxna med Downs syndrom idag behöver utvecklas och förstärkas.

This entry was posted in Diagnos och genetik, Födda, Forskning, Fosterdiagnostik, Medicin, Tillväxt. Bookmark the permalink. Both comments and trackbacks are currently closed.
  • Senaste nytt

  • Senaste nytt