I Nederländerna blev det möjligt för elever med Downs syndrom att gå i den vanliga skolan i början av 1990-talet. 1995 var det uppskattningsvis 56% av barnen med Downs syndrom som började i den vanliga skolan, även om byte till segregerad särskola kunde ske senare. I ett par studier har man försökt ta reda på mer om barnens skolgång och resultat genom att fråga föräldrarna.

Pilotstudie

En pilotstudie visade att föräldrars bedömning av barnens förmåga inte skiljde sig alltför mycket från lärares bedömning; korrelationen var cirka 90%. Frågor om barnets akademiska förmågor var mycket tydliga med konkreta exempel från enklare till svårare nivåer, där svarsalternativen var ”kan” eller ”kan ej”. Frågor om egenomsorg hade fyra svarsalternativ – ”kan inte alls”, ”kan med mycket hjälp”, ”kan med lite hjälp”, ”kan helt själv”.

Longitudinell studie

2006 startade så en longitudinell studie där man följde barn med Downs syndrom under några år. Föräldrar till 160 barn med DS, födda 1993-2000, inbjöds att delta i en enkät med frågor om barnens förmågor i läsning, skrivning och räkning, egenomsorg och språkförmåga. Dessutom frågade man om föräldrarnas utbildningsnivå och hur mycket de tränade läsning, skrivning och räkning i hemmet. Barnen var slumpmässigt utvalda från den nationella Downs-syndrom-föreningens register, stratifierat för ålder och kön. Samma föräldrar inbjöds sedan till uppföljningsenkäter 2007 och 2010. Frågorna innehöll då även frågor om barnens skolhistoria.

Tvärsnittsstudie 2009

2009 gjorde man en tvärsnitts-studie där föräldrar till personer med Downs syndrom i alla åldrar inbjöds att besvara ett mycket omfattande frågeformulär online. De 800 frågorna innehöll bland annat samma frågor som i den longitudinella studien. 835 föräldrar började besvara frågorna och 56% besvarade samtliga. Mycket få föräldrar vars barn var över 35 år deltog.

Kombinerad datastudie

I juni 2016 publicerades en studie där man har kombinerat data från dessa två äldre studier och därigenom fått ett mycket stort datamaterial, med uppgifter om läsförmåga för 862 personer, skrivförmåga 640 personer, räkneförmåga 645 personer, egenomsorg 677 personer, språkförmåga 680 personer och datorvana 508 personer. För de elever som man hade fler uppgifter om, så använde man den senaste uppgiften. Man hade också tillgång till IQ-kvoten för 343 personer.

Utveckling av förmågor

Den första frågeställningen var hur olika förmågor utvecklas över åldern. ”Språkförmåga” var en bedömning av det aktiva språket: hur många ord personerna använde och längden på personens yttranden. Ökningen av denna språkförmåga var positiv upp till tolv års ålder, och verkade sedan plana ut. Förmågan till egenomsorg fortsatte att utvecklas i tonåren och som ung vuxen. De akademiska förmågorna (läsa, skriva, räkna) hade en positiv utveckling upp till fjorton års ålder. Men att tonåringar och unga vuxna hade mindre akademiska förmågor och datorfärdigheter än yngre verkar enligt författarna vara en generationseffekt snarare än att förvärvade kunskaper skulle gå förlorade.

Förmågor och skolform

I analysen skiljde man sedan på elever som i huvudsak gått i vanlig skola (elev i vanlig skola vid enkättillfället eller gått minst 5 år i vanlig skola) och elever som i huvudsak gått i segregerad särskola. När det gällde Egenomsorg så steg förmågan för båda grupperna så långt som man hade data (drygt 20 års ålder för elever som gått i vanlig skola och till 30 års ålder för elever som gått i särskola). Eleverna som gått i vanlig skola var i alla åldrar mer självständiga än elever som gått i särskola. Språkförmågan var också högre i alla åldrar för elever som gått i vanlig skola än för elever som gått i segregerad skola. För båda grupperna planade utvecklingen efter tolv års ålder. När det gäller Läsning, Skrivning, Räkning och Datorvana så är mönstret lika oavsett skolkarriär i att utvecklingen är positiv till fjorton års ålder och verkar sedan avta. Det är möjligt att detta är generationseffekter. Förmågan ligger i alla åldrar på en högre nivå för elever som gått i vanlig skola.

Förmågor, skolform och IQ

Bland eleverna som i huvudsak gått i vanlig skola var det en större andel elever som hade IQ över 50 än bland eleverna i särskolan. Så en viktig fråga är om detta förklarar varför eleverna i vanlig skola hade bättre förmågor? Eller lär de sig mer för att den vanliga skolan är mer stimulerande och effektiv? Man gjorde därför en förfinad analys och delade in skolgrupperna i undergrupperna ”IQ över 50” och ”IQ mellan 35 och 50”. Resultaten visade att elever med IQ över 50 som gått i särskola hade sämre förmågor än elever med IQ 35-50 i den reguljära skolan. Eleverna med IQ 35-50 i vanliga skolan hade framförallt bättre akademiska förmågor (läsning, skrivning, räkning) än eleverna med IQ över 50 i särskolan, men också något bättre språk och datorvana. Förmågan Egenomsorg påverkades inte lika starkt av vilken sorts skola eleven gått i.

Sammanfattning

Författarnas slutsatser är att utbildning i den reguljära skolan är mer stimulerande för utvecklingen av akademiska förmågor, och att övergången i början av 1990-talet i Nederländerna till mer integrerad utbildning har lett till bättre akademisk kompetensutveckling för dessa elever.

Läs mer:

Development of Self-Help, Language, and Academic Skills in Persons with Down Syndrome (2016, Jun: Gert de Graaf & Erik de Graaf), Publicerad i: Journal of Policy and Practice in Intellectual Disabilities