Ida Barthelson i Karlsborg har redan skrivit två böcker och skriver på en tredje. Svenska Downföreningen kontaktade Ida för en intervju i november 2009:

Vad handlar dina böcker om?

Mina båda böcker, Livet i Silverdale och Resan till Amazonas, som jag har gjort handlar om olika djupberörande, gripande, fängslande, levande och äkta människoöden som alla mina huvudpersoner visar upp i den miljö som dom lever i. De alla visar upp ett budskap i varje bok som jag har gjort. Budskapen framgår tydlig om man läser böckerna för allt har med livet att göra, se inte brottet, se personen bakom det istället. Döm inte det han har gjort, för det finns alltid förlåtelse för alla även för dom som begår ett brott. Sluta fördöma utan förstå personen, låt den gå fri från synd. För det är nämligen det större budskapet i det hela i min bok Livet i Silverdale. Det kommer en fortsättning på den boken. Var fördomsfri, bli av med eran inställning. Gud förlåter alla.

Hur fick du idéerna till dem?

Jag har många inspirationskällor som jag hämtar inspiration ifrån, som jag använder mig av nämligen min fantasi och mitt magiska tänkande. Det kan vara sånt jag drömt om som jag minns och sånt som jag funderar på. Ibland kan det poppa upp någonting som jag vill skriva om. Det kan vara vad som helst. Jag läser mycket böcker och lyssnar på tankeväckande musik, det spelar också in. Även mitt tv-tittande spelar en jättestor roll i mitt författande när jag skriver mina manus. För allt detta ligger till grund för mitt författarskap.

Är författare ditt drömjobb eller har du något annat?

Ja, det kan bli mitt drömyrke för jag vill bli författare eller skådespelerska. Om det inte går kan jag alltid bli något annat.

Vad tycker du om ICA:s satsning att få in fler personer med funktionsnedsättning på sina arbetsplatser?

Jag tycker att det är bra att ICA satsar på att få in fler funktionshindrade på sina arbetsplatser, för det kan leda till anställning och det är verkligen bra att även de funktionshindrade får chans till framtida jobb inom matvaruaffärsbranschen och det är toppen tycker jag.

När vi talades vid förra gången så nämnde du att ISP är väldigt bra. Hur fungerar det?

ISP är lika med Individuell Service-Plan. Det är en viss metod som man tillämpar och det är den funktionshindrade personen som bestämmer vilka personer som ska ingå i hans eller hennes team runt sig. Gruppen ska hjälpa den funktionshindrade personen som är i behov av andras hjälp. Det kan vara olika antal med i teamet. Dessa är utvalda personer i denna grupp och de skall känna den funktionshindrade personen i fråga. Det kan vara en förälder och en assistent samt en doktor inklusive en sjukgymnast plus en ledsagare, som den funktionshindrade känner. De ska arbeta och underlätta för den funktionshindrade personen till att kunna leva ett normalt liv, till det bättre oberoende av vilka svårigheter personen har.

Vad tycker du att man behöver ändra på i samhället idag?

Jag tycker att det finns alltför mycket attityder och fördomar i dagens samhälle framförallt emot de som har rörelsehinder och olika funktionshinder. De möts dagligen av färgade inställningar emot dom och även emot de som har Downs syndrom. Man borde i stället bemöta alla dessa personer med mer fördomsfri vänlighet och visa respekt för dom som sitter i rullstol och låta dom komma fram dit som dom vill, komma till tals och låta funktionshindrade personer vara med.

Jag tycker att man borde kunna anpassa alla aktiviteter efter dom som har funktionshinder, för att kunna delta i det vi gör tillsammans och jag tycker att man ska sluta med att segregera andra från sånt som dom vill vara med på. De borde få en chans till att umgås med oss människor i dagens samhälle och att det även finns aktiviteter för alla funktionshindrade barn och ungdomar i vårt dagliga liv och sluta med fackindelning utav de som har rörelsehinder eller kroniska funktionshindrande nedsättningar av olika slag. De ska kunna komma in i alla våra samhällslokaler som finns tycker jag.

Alla okunniga, som inte vet hur man bemöter personer med funktionsnedsättning, är rädda för det så kallade handikappet som dessa personer har. Därför förstår de inte hur de ska göra när dom möter de personerna i dagens samhälle. Dom borde lära sig det, hur man gör när man ska bemöta dom som har Downs syndrom t.ex.