Dagis på 70-talet

Intervju med Inga-Märet Rydén om förskola för barn med DS under 1960/70-talet

Inga-Märet Rydén och hennes man Gustav är föräldrar till Per-Erik som också intervjuats om sitt jobb som vaktmästare i år. Vid ett tidigare samtal kom vi att tala om hur olika förutsättningarna för förskola och skola för barn med utvecklingsstörning är idag mot hur de var när Per-Erik växte upp på 1960- och 70-talen.

När Per-Erik föddes 1965 var det fortfarande mycket vanligt att barn med Downs syndrom, och andra funktionshinder, ”lämnades bort” redan vid födseln för att växa upp på en institution istället för hos den egna familjen. Även för Inga-Märet och Gustav var detta det första alternativ som presenterades av läkare och sjukvården. De ”sa dock ifrån” direkt och på så sätt fick Per-Erik en uppväxt tillsammans med mor, far och bror.

Detta att ”säga ifrån” blev sedan ett vanligt sätt för föräldrarna att se till att sonen fick en så bra och vanlig uppväxt och utbildning som möjligt. I detta känner nog många föräldrar till barn med funktionshinder igen sig även idag.

När Inga-Märet gick tillbaka till sitt arbete efter Per-Eriks födelse fanns det egentligen inga klara alternativ för var sonen skulle vara på dagarna när föräldrarna arbetade. Allra först prövade man med att han skulle vara på ”Sollidenhemmet”, en institution, tillsammans med andra barn med funktionshinder, om än bara på dagtid.

Detta var inte en särskilt stimulerande miljö för den lille pojken och Inga-Märet och Gustav bestämde sig snabbt för att hitta något som passade honom bättre. Under hela den här tiden undersökte föräldrarna om han inte skulle kunna få börja på ett kommunalt daghem. Men det var mycket trögt att få gehör för en sådan idé. Det förekom knappast att barn med funktionshinder gick på ”vanliga” daghem i slutet av 1960-talet, åtminstone inte i Östersund.

Så småningom, när Per-Erik var i treårsåldern, tog några föräldrar i Östersund initiativ till att starta ett eget dagis. Verksamheten rymdes i särskolans lokaler under vissa timmar på dagen och man fick också låna saker av landstingets ”lekotek”. Men initiativet var föräldrarnas eget och de fick själva ordna så att verksamheten fungerade. Eftersom dagisverksamheten bara rörde sig om några få timmar om dagen så hade familjen hembiträden som tog hand om sonen när han inte var på dagis.

När Per-Erik blev litet äldre så fick han slutligen tillåtelse att börja på ett kommunalt daghem, om än bara ”på prov”. Detta beslut av kommunen föregicks av många telefonsamtal och åtskilligt med ”tjat” från föräldrarnas sida.

När det så var dags för honom att börja i förskolan blev det i en ”vanlig” barngrupp som andra. Förskolan fick också en viss extraresurs i gruppen. Men någon träning eller stimulans som var särskilt avpassad för Per-Eriks behov fick man inte. Istället ordnade man så att han fick språkträning hemma hos en specialpedagog vissa eftermiddagar.

När väl ”prövotiden” på daghemmet var slut så vande sig kommunen alltmer vid sakernas tillstånd. Den här tiden blev också mycket bra för Per-Eriks del. Han stannade kvar på dagis tills han fyllde åtta år då han slutligen började i grundsärskola på Körfältskolan i Östersund.

När Inga-Märet tänker tillbaka på den här tiden blir det tydligt att hon, hennes man och andra föräldrar i liknande situation fick kämpa mycket för att få till så ”normala” lösningar som möjligt för sina barn. Till exempel var det ganska trassligt med taxiresor till och från förskola, och senare skola, och man skjutsade därför oftast själv. Eller så löste familjen det med hjälp av hembiträde, dagmamma eller på annat sätt.

”Tjatet” på kommunen om att man skulle få pröva samma lösningar som gällde för andra barn är också ett återkommande tema i vårt samtal. Utan ett eget starkt engagemang så erbjöds inte många möjligheter.

En sak som förvånar mig, som har en flicka med DS nu på 2000-talet, är att Per-Erik knappast hade någon kontakt med barnhabiliteringen. Förutom att han var där på kontroll för att få inlägg i skorna fick han inget stöd och ingen träning. Inga-Märet lyfter särskilt fram att den talträning som Per-Erik fick genom att få komma hem till en specialpedagog troligen haft stor betydelse för hans utveckling. Idag är Per-Erik i alla fall en mycket verbal, kommunikativ och socialt aktiv person.

När jag tänker på den bild som Inga-Märet ger över situationen för omkring 40 år sedan så är det självklart mycket som har förändrats. Jag vågar nog också påstå att förändringarna uteslutande har varit till det bättre. Kunskapsutveckling och förändrade attityder, sociala och juridiska reformer har lett till en helt annan verklighet för barn med funktionshinder och deras familjer.

Men jag känner också igen mig i situationen på 1960-talet på olika sätt. ”Tjatet” för att få det man har rätt till. Att alltid ”påminna” om att det faktiskt går att göra små förändringar i förskolan för att göra miljön inkluderande för alla barn. Förändringar som dessutom är till nytta för även de ”normalstörda” barnen. Att inte helt kunna slappna av i det ständiga bevakandet av att nyss vunna framgångar inte ”glöms bort” när personal byts ut eller när någon annan förändring sker.

Även om jag tycker att vår dotters förskoletid, och nu nyss påbörjade skoltid, i stort fungerat mycket bra så tror jag inte att det hade varit fallet om inte vi hade varit medvetna om vad som faktiskt är möjligt att göra. Inte heller idag erbjuds bra lösningar med automatik även om stödet från förskola, skola och barnhabilitering utvecklats mycket. Som en mer revolutionär person än jag kanske skulle ha uttryckt det; ”Kampen går vidare!”

Inga-Märet Rydén intervjuades av Martin Olauzon november 2009

  • Svenska Downföreningen | Linnégatan 75, 114 60 Stockholm| Telefon: 08-730 48 25 | E-post: info@svenskadownforeningen.se | Bankgiro: 5423-7342 | Plusgiro: 13 595-4 | Organisations.nr: 802411-5761

  • Följ oss:

  • Senaste nytt

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial